 |
FILOSOFI
| |
Dragon Rouge filosofi
utgörs av den vänstra handens väg och dess
ideologi. Den vänstra handens väg tar avstamp
från en religionsfilosofi som definierar två
huvudsakliga andliga vägar. Den ena vägen är
den högra handens väg. Den präglar de flesta
former av religion och massrörelser. Dess metod är
den ljusa magin och dess mål är att individen
sammansmälter med Gud. Den andra vägen är
den vänstra handens väg. Den betonar det unika,
det avvikande och exklusiva. Dess metod är den mörka
magin och antinomismen (att gå mot strömmen).
Målet är
individens fulländning utifrån sina egna inneboende resurser.
Den vänstra handens väg och den mörka magin är inte en frälsningsväg där man överlämnar sig till någon högre makt, utan bygger på individens egna arbete, sökande och ansvar. För många människor lämpar sig den etablerade religionen bättre. Den vänstra handens väg är en krävande väg som förutsätter att adepten visar disciplin, tålamod, ansvarsfullhet och mod. Även om vi intresserar oss för psykologi är vi inte ett alternativ till terapi. Vi menar att människan bär det gudomliga inom sig som en potentialitet, men att vi bara kan uppväcka och utveckla denna sida genom initiatorisk skolning.
Människan kan genomgå
två födelser. I samband med den första födelsen
blir vi individer i förhållande till modern.
Vi föds fysiskt. De ljusa religionerna förespråkar
en återgång till ett barnatillstånd där
man frånsäger sig frihet, vilja och ansvar för
att erhålla trygghet. Människan har möjligheten
till en andra födelse. I samband med den andra födelsen
blir vi individer i förhållande till tillvaron.
Vi lämnar ett liv förutbestämt av yttre faktorer
och uppnår en fri vilja. Istället för att
vara skapelser blir vi skapare. Invigningsriter hos shamaner,
häxor och magiska sällskap har genom tiderna fungerat
som en väg till denna andra födelse. Målet
för Dragon Rouge initiatoriska magi är en andra
födelse och en självskapelseprocess som leder
till individens gudomliggörande. |
UPP |
| |
"Nedåt
vänder jag mig
till den heliga outsägliga
hemlighetsfulla natten"
Ur "Hymner till
natten", av Novalis
alias Friedrich von Hardenberg (1772-1801).
|
|
| |
Dragon Rouge får ofta frågan varför vi
intresserar oss speciellt för de mörka makterna
i olika religioner, kulturer och traditioner. Har inte dessa
makter med ondska att göra, och finns det inte tillräckligt
med ondska i världen?
Det är viktigt att man redan från början
har klart för sig att de mörka och onda makter
som beskrivs i myterna inte ska blandas samman med den gråa
ondska som slår emot oss när vi öppnar en
dagstidning eller slår på nyheterna på
TV.
Den gråa ondska som omgärdar oss i vår
värld begås mestadels av frustrerade och förvirrade
individer, maktgalna politiker och kriminella som inte har
förmågan att kontrollera småsinta begär.
Denna ondska har ingenting med den metafysiska ondska vi
möter i de religiösa urkunderna. Människan
har en unik förkärlek för brutalitet och
övervåld vilket skiljer oss från de andra
djuren. Vi tycks vara ensamma om utrotningsläger, massvåldtäkter,
köttfabriker och omfattande nöjesdödande.
Den mänskliga gråa ondskan motiveras inte sällan
med hjälp av godheten. Hur ofta begås inte våldsamma
grymheter i godhetens namn? Hundratusentals kvinnor fick
under häxbränningarna sätta livet till när
de kristna prästerna försökte bekämpa
Satan och ondskans makter. Bibeln uppmanar till folkmord
och en rad andra brutaliteter, vilket får en kritisk
läsare att fundera över vem som egentligen är
god och vem som är ond. Redan de gamla gnostikerna
på 200-talet hade svårt att få det att
gå ihop och drog slutsatsen att det måste vara
så att Gud är ond och inte god. Gnostiska grupper
som kainiterna och ofiterna hyllade istället Guds motståndare,
som Kain, ormen i Edens lustgård och de fallna änglarna.
Myternas mörka makter är revolterande och ifrågasättande,
omstörtande och nydanande. Vad som är
mest skräckinjagande med de mörka makterna är
deras ålderdom och avlägsenhet, och att de tycks
ruva på kunskaper som är oss övermäktiga.
Författaren H.P. Lovecraft fångar denna stämning
med orden som inleder en av hans gotiska noveller: "Den
största barmhärtigheten som finns i världen,
tror jag, är det mänskliga förståndets
oförmåga att korrelera hela dess innehåll.
Vi lever på en fridfull ö av okunskap mitt i
oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen
att vi skulle färdas långt".
Kunskapen är ett tveeggat svärd som ständigt
lockar människan att söka sig vidare, men som
också kan förgöra människan om hon
går för långt. Ett återkommande tema
i myterna och de religiösa urkunderna är att den
onda makten besitter djupa kunskaper som människan,
och till och med gudarna, gör allt för att få
ta del av. Från den apokryfiska Hanoks bok får
vi veta att de fallna änglarnas största brott
är att de lär människan sådant som
sker i Himmelen och i Första Moseboken är det
den listige ormen som erbjuder människan kunskapens
frukter som kan göra dem lika gudar. I de grekiska
myterna stjäl titanen Prometheus elden från gudarna
och ger den till människan och straffas därför
av överguden Zeus. I den nordiska mytologin är
det kaosmakterna, de uråldriga jättarna, som
besitter den största visdomen. Asagudarna försöker
ständigt utnyttja jättarnas förmågor
eller ta del av deras visdom, även om det krävs
både svek och våld från gudarnas sida.
Kunskapens dubbelhet personifieras av den faustiska människan
som till varje pris söker sanningen, även om det
leder till undergång. Den lärde renässansmagikern
Dr. Faust ska enligt legenderna ha slutit ett förbund
med Djävulen för att i utbyte mot alla världens
kunskaper hamna i helvetet. Det faustiska dilemmat är
att kunskapen har ett högt pris, i synnerhet om vi
inte förmår att hantera den rätt. Legenden
om Dr. Faust avslöjar även att sökaren måste
vända sig till de mörka makterna för att
få sin kunskapstörst stillad. Mefistofeles, ormen
i Eden eller de fallna änglarna överträder
gränserna och förmedlar förbjuden kunskap.
I de gamla svartkonstböckerna skildras otaliga demoner
som magikern kan frambesvärja för olika ändamål.
Några demoner kan hjälpa till med så praktiska
saker som att få kvinnor att klä av sig nakna
inför magikern, men de flesta demonerna förmedlar
kunskaper, lär ut olika vetenskaper och svarar på
frågor. Ordet demon kommer från grekiskans daimon
som brukade beteckna väsen som befann sig mellan gudarnas
och människornas värld. De kunde förmedla
budskap mellan världarna och hos Sokrates betecknar
daimon det högre jaget eller människans skyddsande.
Först när demonerna identifierades med de fallna
änglarna uppfattades de som allt igenom onda.
| |
Inom religionen och myterna representerar den ljusa
sidan en idealiserad ordning, medan den mörka
sidan representerar den vildvuxna oändlighet
som döljer sig bortom ordningens gränser.
Polariteten mellan det ljusa och det mörka återspeglas
i konflikten mellan klassicismens och gotikens ideal.
De klassiska idealen bygger på klarhet, förnuft,
ljus och regelverk. De gotiska idealen är metafysiska
och bygger på arkaiska visioner, drömmar,
det mörka och dunkla, inspiration och besatthet.
|
För renässansens tänkare fick goterna representera
kulturens undergång. Det gotiska ansågs vara
motpolen till den antika civilisationen och de klassiska
skönhetsidealen. Enligt den klassiska smaken representerade
gotiken något smaklöst och vildvuxet, hotande
och skräckinjagande. Under slutet av 1700-talet skulle
dock gotiken omvärderas och den gotiska arkitekturen
uppvärderas. Tyska tänkare som Herder och Goethe
tog till sig gotiken som estetiskt ideal. Både i England
och på kontinenten fascinerades konstnärer och
författare av gotiken. Vad som under renässansen
hade förknippats med mörker och barbari blev en
källa till inspiration. Istället för klassicismens
rena, ljusa och ordnade ideal sökte sig de engelska
romantikerna till det gotiska, som skulle framkalla en känsla
av "enthusiastic terror". I en programskrift från
tidigt 1700-tal fanns en lista över vad som kunde väcka
denna känsla. Det var "gudar, demoner, helvetet,
andar, människosjälar, förtrollningar, trollkonster,
åska, störtfloder, monster, eld, krig, pest,
svält etc", Inom konsten utvecklades under 1800-talet
en ruinromantik där gravplatser och ruiner av gotiska
kyrkor växer samman med en otämjd natur under
fullmånens sken. Att utforska mörkret blev en
väg till ökad kunskap om människans dolda
natur och gotiken blev en uttrycksform för människans
skuggsida.
Att vända sig till den mörka sidan för att
finna andliga upplevelser har i den västerländska
monoteistiska traditionen varit jämställt med
fördömelse, men ser vi till religioner med en
mindre skarp uppdelning mellan ljus och mörker finner
vi att det mörka har betraktats som en källa till
upplysning. I den indiska tantrismen har den skräckinjagande
gudinnan Kali varit en av de främsta gudomligheterna.
I monoteistiska religioner som judendomen, kristendomen
och islam har tonvikten legat vid en manlig himmelsgud,
och andra övernaturliga väsen har uppfattats som
djävlar. I synnerhet har den kvinnliga gudomliga makten
blivit sammankopplad med den mörka sidan. Den ljusa
sidan präglar de flesta former av massrörelser
och exoteriska religioner, medan den mörka sidan betonar
det unika, det avvikande och exklusiva.
Många religioner försöker marknadsföra
sig som en livsväg för alla vilken snabbt och
enkelt leder till frälsning. Den mörkare formen
av andlighet kan inte på detta sätt säljas
som om det vore ett schampo eller ett nytt revolutionerande
rengöringsmedel. Den mörka vägen utger sig
inte för att vara till för alla. För att
beträda den mörka vägen krävs en förmåga
att tränga in under ordens och bildernas yta och inte
fastna vid deras yttre form. Att vända upp och ner
på begrepp som gott och ont är inte ofarligt
och att frammana väsen som fruktats under tusentals
år kan vara förödande. Även om många
människor påstår att de inte är religiösa
släpper inte de gamla trosföreställningarna
greppet om människornas medvetanden. I början
av 1990-talet förrättades i Sverige ett ockultistiskt
dop som i media kallades ett djävulsdop. Det väckte
stor uppmärksamhet trots att Sverige uppfattas som
ett av världens mest sekulariserade länder. Det
kommer ständigt bevis för att religionen präglar
de flesta människornas världsbild även om
många inte själva är medvetna om detta.
Faran med att beträda den mörka vägen ligger
inte i risken av fördömas av bokstavstroende,
utan att inte själv se igenom de klichéer och
falska beskrivningar som klistras på de mörka
symbolerna. Den mörka vägen har ingenting att
göra med yttre attribut och ännu mindre med handlingar
där djur, människor eller egendom kommer till
skada. Den mörka vägen är en andlig och existentiell
process där människan öppnar upp porten till
själens mörkaste gömställen.
Att beträda de mörka kliffotiska regionerna är
en krävande process och långt ifrån alla
människor har förmågan att konfrontera det
som ligger dolt i mörkret. Kabbalan beskriver hur allt
gammalt skräp, både från människans
eget psyke och från universums uppkomst, samlas i
den kliffotiska underjorden. Precis som när vi gräver
i den vanliga jorden kommer vi möta allt sådant
som vi lämnat efter oss. Till en början konfronterar
vi nog en hel del skräp som vi sopat under mattan och
försökt glömma, men om vi gräver ännu
djupare finner vi skatter och fossiler från tidigare
tidsåldrar. För den som vågar beträda
underjordens tunnlar och den mörka vägen väntar
ingen dans på rosor utan en krävande upptäcktsresa
som vänder upp och ner på gamla värderingar
och föreställningar.
Mörkret är en spegelbild av vad som döljer
sig i vårt inre. Genom att blicka in i avgrunden kommer
vår själ att visa sig i all sin nakenhet och
det kommer att få oss att både skrika och skratta.
När både skriken och skratten lagt sig kommer
vi att upptäcka att den mest genomgripande upplysningen
och det starkast skinande ljuset finns i de mörkaste
djupen. Poeten Erik Johan Stagnelius skrev att "Natten
är dagens mor, Kaos är granne med Gud". Genom
att söka oss tillbaks till natten och kaos, kan människan
finna källan till sin egen pånyttfödelse
och självskapelse. Människan kan gå från
att vara en skapelse, till att bli en skapare, och likt
den fallne ängeln i Miltons Det förlorade paradiset
förkunna: "Var ande bygger själv sin värld,
i Himlen sitt Helvete, i Helvetet sin Himmel. Vad gör
mig platsen, då jag är densamme alltjämt,
min viljas egen..." |
UPP |
| |
Den drakonska
magins tre grundprinciper:
Vision.
Magikern är en visionär
som skådar det gränslösa och häri hämtar
inspiration till sitt handlande.
Kraft.
Magikern eftersträvar
att nyttja de kraftresurser som finns outnyttjade inom människan
och i naturen.
Handling.
Magikern omvandlar vision
till verklighet genom handling.
|
UPP |
|
Fem elementära
drakonska grundsatser |
| |
Allt är ett.
Ouroboros eller draken som biter
sig själv i svansen visar den eviga återkomsten
och att början är slutet och slutet är början,
i det lilla finns det stora och i det stora finns det lilla,
det enskilda reflekterar det hela och det hela det enskilda.
Det som är ovan är såsom det som nedan är.
Allt är kraft.
Universum är kraft i olika
former. Kraft är rörelse. Kraften uppenbarar sig
genom de sju strålarna eller vibrationsnivåerna
vilka svarar mot spektrats sju färger. Draken är
kraften och när Draken uppenbaras med sju huvuden representerar
dessa de sju strålarna. Kraften manifesteras genom
elementen: plasma (eld), gasform (luft), flytande (vatten)
eller fast materia (jord). I sig motsvarar kraften det femte
elementet (etern, kvintessensen) vars symbol är Draken.
Allt är möjligt.
Alla gränser och begränsningar
är illusoriska. Enbart människans visioner och
kraft sätter gränserna. Att följa sin sanna
vilja är den enda lagen. Människan kan bli sin
egen skapare.
Allt flyter.
Verkligheten är i ständig
omvandling. Ordning är illusion. Genom rörelse
och handling får människan liv och kraft att
skapa sitt liv. Stagnation leder till undergång. Att
vila i Draken armar innebär att följa kraftens
flöde.
Allt finns.
Ingenting finns. Verklighet är
en fråga om energi och varseblivning. Nihilismen är
ett uttryck för energilöshet. Mening finns om
energi finns. Allt kan vara sant och bli sant genom fokuserande
av rätt vision genom rätt kraft och rätt
handling mot rätt mål. |
UPP |
| Esoteriska kommentarer till den drakonska
magins tre grundprinciper |
| |
1. Vision: den
drakonska magins språkmässiga betydelse är
att det är en "seendets magi". Ordet drake
kommer från ett grekiskt verb som har betydelsen "att
se". Ordet kan även ha innebörden "att
blixtra". Den drakonska magin är klarseendets
magi. De flesta människor lever som i en glaskupa vilken
är igenimmad av dem själva. Genom imman ser de
bara konturerna av världen utanför. Imman reflekterar
bilden av dem själva och de tolkar intrycken av världen
utanför glaskupan genom reflektionen av dem själva.
De är fångade inom en "självbespeglingens
bubbla".
Människan får sin
uppfattning om den andra sidan enbart efter att ha filtrerat
intrycken genom bilden av sig själv. När vi erhåller
intellektuell kunskap filtreras den genom ett antal kategorier
som skapar vår förståelse. De tre främsta
kategorier som vi förstår världen igenom
är tid, rum och kausalitet (orsak och verkan). Kategorierna
bygger upp vårt universum. Den bild av världen
vi får genom intellektet och kategorierna är
vad vi kallar för kosmos, ordning och den ljusa sidan.
Det ideala tillståndet av perfekt logisk och intellektuell
förståelse inom det kategoriska systemet är
vad som inom mystiken och religionen hänförts
till Gud eller gudarnas värld. Världen utanför
glaskupan är vad vi kallar kaos och det okända.
Det är "den mörka sidan".
Det är även "den andra sidan" eller
"det andra" i förhållande till människan
själv som inom självbespeglingens bubbla är
utgångspunkten för sin förståelse
och därigenom "det ena", "det enda"
och "det första". Detta är termer som
brukar hänföras Gud. Gud eller gudarna är
idealbilder av sig själv såsom man önskar
se sig och såsom man önskar att verkligheten
skulle se ut, i spegelbilden. Det andra eller det mörka
är det okända utanför. På detta projiceras
människans rädsla för det som är utanför
henne själv. Den drakonska vägen till klarseende
sker genom att människan putsar glaskupan ren från
imman så att världen utanför framträder
klart och tydligt i sin helhet. Den drakonska vägen
möjliggör även en transcendens utanför
glaskupan. Visionen av världen utanför är
drakon-principen: "att se".
2. Kraft: visionen av världen-världarna
utanför medför ökad kunskap. Kunskap är
kraft. Varje slutet system (vilket världen innanför
glaskupan är) har en begränsad mängd energi.
Energin och förmågan till varseblivning hör
ihop. Det är därför de drakonska vägarna
(kundalini-yoga, odinistisk initiation, tyfonsk alkemi etc)
eftersträvar att först fokusera den inre energin
mot ökad varseblivning för att uppnå klarseende,
vilket i sin tur ger möjligheten till att tappa energi
från världen utanför. Den inre kraften kallas
"den inre draken" och den yttre kraften kallas
"den yttre draken".
Allt är kraft eller energi i olika former och på
olika vibrationsnivåer. Världen innanför
kupan är ett stabiliserat system av energi i fast form.
Den fasta energin är inte tillgänglig för
människan. Innanför den fasta formen finns dock
en kärna av ren, fri och rörlig kraft likt lavan
i jordens mitt. Det är denna kraft magikern använder
och fokuserar för att öppnas en spricka i kupan
så att världen utanför blir tillgänglig.
I världen utanför finns en oändlig mängd
kraft som magikern nu kan tillgå. Magikern använder
den inre kraften för att få visionen av den yttre
kraften. Detta leder till en uppladdning av den inre kraften
vilket ökar förmågan att se och tillgå
den yttre kraften. Det krävs kraft för att se
och seende ger kraft.
3. Handling. Den tredje principen
inom den drakonska magins treenighet är den nödvändiga
konsekvensen och resultatet av vision och kraft; handling.
Magi är konsten och vetenskapen att genom inre och
yttre krafter utföra handlingar som omvandlar vision
till verklighet. Om inte magikerns visionssökande och
krafthämtande omsätts i konkret handling kommer
denne att bränna ut sig själv. Handling är
den nödvändiga kanalen för den kraft magikern
erhåller genom visionen av "den andra sidan".
Handling är magins uttryck. Genom kraften av sina handlingar
kan magikern göra sina visioner verkliga. |
UPP |
| |
Draken är
den bevingade ormen. Draken förenar ormen med örnen,
det som är nedan med det som är ovan.
Draken är de fyra elementen. Vingarna är Luften.
Reptilkroppen är Jorden. Fjällen är Vattnen
och och den brinnande andedräkten är Elden. Draken
är därmed även det femte elementet –
Anden.
Draken är, i formen av Ouroboros, ormen som biter sig
i svansen. Draken är början av slutet och slutet
av början.
Draken är bortom ont och gott, natt och dag, kvinnligt
och manligt, minus och plus. Draken stiger genom motsatsernas
möte. Draken är laddningen mellan minus och plus.
Draken är symbolen för Tao – Vägen
– och Vägen är målet. Draken är
den dynamiska evigheten.
Det mörka är det okända, det från det
medvetna förträngda. I det mörka finns själens
dolda skatter.
Tänder vi ett ljus uppstår samtidigt en skugga.
Ju mer man eftersträvar det ljusa desto större
skugga kastas bakom en.
I mörkret finns rädslan. Genom att möta mörkret
möter vi rädslan och blir fria från den.
Flyr vi mörkret förstärks vår rädsla
för det som finns i mörkret.
Inom Dragon Rouge eftersträvar vi en balans mellan
det ljusa och det mörka, det kreativa och det destruktiva. |
UPP |
|
|
|
